Den 14 juni var det dags igen för mig och Fia. Vi startade vår andra dressyrtävling som nu var en LB:1. Klassen ägde rum på kvällen och trots att jag blivit bättre på att kontrollera mina tävlingsnerver hade vi inte tillräckligt med is i magen för att lasta ut i rätt tidpunkt. Detta innebar att framridningen blev väldigt lång, trots att det var mycket skritt på långa tyglar. Det kanske var just det också som gjorde att det kändes så bra. Vi hade ingen stress och jag kunde i lugn och ro sitta och titta på de andra ekipagen samtidigt som jag kände igenom Fia. Jag tror faktiskt att hon aldrig varit så här trevlig att rida av de gånger jag ridit henne. UNDERBART!

 

Efter vad som kändes som tusen toalettbesök och en väldigt lång väntan var det äntligen dags för oss. Jag var lite orolig för dressyrstaketet, något som visade sig vara helt onödigt. Fia traskade på i sin egen värld, även om hon inte var lika fin och ridbar som på framridningen kändes hon lydig. Programmet känndes helt okej med några små missar. Jag kom även fram till att det är dags för mig att jobba upp konditionen så att jag orkar hela diagonalen på travökningen i framtiden.

 

Procenten slutade på 63,1, vilket jag är väldigt nöjd med.

 

 

 

© Sara på alla bilder