Efter Granby cup var det ett väldigt kort uppehåll för mig och Fia innan det var dags igen. Lördagen den 9 juni, på dagen exakt ett halvår sen vi köpte Fia, red vi vår debuttävling i dressyr. Det var en LC:1 på Tullnäs ridklubb. Vädret var inte toppen direkt, det regnade och var lerigt. Trots det glänste Fia, nybadad som hon var med knoppar i manen. Jag red fram i ca 15 minuter för att spara på energin. Fia var glad och verkade tycka att det var roligt att få visa upp sig för de andra på framridningen.

Inne på banan blev hon lite spänd, det var speglar och öppet ut till colektingring så hon tittade ut dit varjegång vi redförbi. Trots det lyckades vi ridaigenom programmet utan större missar, det var väll kanske inte det bästa vi kunde prestera men jag var nöjd med tanke på att det var vår första tävling. Det visade sig även att jag ridit ihop 64,84% vilket jag var sjukt nöjd över och framförallt för de fem 8:or jag fått.

Det visade sig räcka till en 5:e placering i en klass med 20 starter vilket jag själv tycker är väldigt bra för att vara första gången.

Filmen kommer innom kort...

©Mamma & Pappa

Dagen efter min student var jag i farten igen. Då var det granby cup och jag skulle då starta 80 cm med Fia. Eftersom jag ramlat av när jag gjort en omhoppningssväng sist tränade jag på det på framhoppningen och komfram till att det gäller att hålla i manen när man svänger för att hon vänder så snävt.

När jag gick in på banan kände jag mig inte ett dugg nervös, det här skulle jag bara göra på kul. Grundomgången gick i undertempo men unbderlaget var tungt och ridbanan liten så jag ville inte rida på för fort. i omhoppningen satsade jag på att ta tajta vägar på grund av underlaget och tiden blev faktiskt riktigt bra. Jag gick upp i ledning och var på väg att bli slagen av mamma som hoppade 90 cm, men somtur var rev hon sista hindret. En nöjd Lina och framför allt en nöjd Fia som taggade till lite på ärevarvet ;)

©Mamma :D

Tisdagen den 5 juni tog jag och min fina klass studenten efter tre år tillsammans. Dagen var en av de bästa i mitt liv, jag kommer därför aldrig kunna ge en exakt bild av hur den upplevdes för mig, men jag gör mitt bästa.

Dagen inleddes med uppstigning 04.30 för min del. Jag duchade och fixade i en och en halv timme och åt en rejäl frukost för att orka hålla igång hela dagen. För att fördriva den sista halvtimmen innan jag gick till tåget satte jag ihop några balånger till klasar för att sätta upp vid vår infart så att gästerna skulle hitta.

Efter flera dagar av mulet, regningt och ruggit väder lyste äntligen solen igen. Känslan som infann sig i min kropp när jag gick till tåget är obeskrivlig, den påminner om den där pirriga känslan i magen som brukar uppträda på en tävlingsmorgon. Det var nästan sorgligt att åka in till skolan då jag satt och tänkte på att det var sista gången jag skulle pendla till skolan.

Väl framme i Liljeholmen mötte jag upp fyra klasskompisar och vi gick gemensamt till skolan där vi bytte om, fick håret fixat och blev sminkade av några som går stylist-linjen. Alla var jättefina när det var dags för fotografering som dels skedde i ett klassrum men gruppbilden togs ute mot vattnet.

Detta följdes av att vi skrev i varandras mössor och lunch med lärarna där det hölls en massa tal om framtiden och det blev en sån där ledsamt glad stämning där det känns som om man ska börja gråta.'

Till sist var det utdelning av betyg och lärarna hade dessutom gjort en film om vår klass, jätteroligt att se. Skoldagen avslutades sedan med utspring där vi togs emot av familj och nära och kära. Detta var lycka och sorg på samma gång. I och med det här viste jag att jag aldrig mer skulle gå i den klassen jag gått i och inte heller träffa de människor jag lärt känna, varje dag som jag gjort tidigare samtidigt som jag var fri, inget mer plugg. Tårarna kom därför utan att jag hade minska chans att stoppa dem.

Vi fortsatte in i skolan och bytte om för att ge oss av till flaket, vilket var skit kul. vi åkte runt i stan io drygt två timmar. Jag var dyngsur, kall och stank öl men glad som aldrig förr. Pappa hämtade mig och Issa utanför skolan och körtde hem oss för en snabbduch innan det var dags för mottagning.

Vi blev drygt 50 personer här hemma och det var så himla kul att så många kunde komma. Vi hade gjort massor med mat men det blev ändå en hel del över som vi fått äta i en hel vecka efter. Jag fick massor av fina pressenter och av min mamma och pappa fick jag en rosa cykel. Den är jätte bra!

När alla gått hem satte jag mig i min säng med datorn i knät och chattade lite med Sara om dagen. När pappa hade kommit in vid halv två satt hopkurad i hörnet av sängen sovandes över datorn. Min dag var lång och jag hade upplevt så mycket att jag inte längre orkade hålla mig vaken. Trots att dagen tagit så på mig kan jag inte föreställa mig att den kunde blivit bättre, jag vill därför passa på att tacka alla som var med och förgyllde den.

Avslutningsvis vill jag tacka min klass för de tre år vi haft tillsammans, det har varit en resa som utkämpats med blod svett och tårar, men va roligt vi har haft på vägen, TACK!




©Sara på alla bilder

Söndagen den 3 juni hade vi hopptävling på klubben. Jag och Fia var så klart anmälda. Tanken var att jag bara skulle hoppa en klass, 90 cm eftersom hon skulle tävcla ganska mycket de kommande veckorna. Dagen började med att jag och Emma åkte upp till Fia och gjorde iordning henne. Vi sadlade och tränsade innan vi lastade så att allt var vklart till när vi kom fram. Fia traskade lugnt in i transporten utan att bry sig om att det var Emma som lastade.

När hon var inpacketerad och klar, rullade vi långsamt bort till Rörby. Det var första gången jag körde en häst utan att någon vuyxen var med, men Fia skötte sig exemplariskt. Väl framme lastade vi ur och jag stälde mig och betade henne för att titta på de andra ryttarna fram till att det var min tur att rida.

Fia kändes jättepigg på framridningen och när jag kom in på banan hoppade hon stort och fint. Jag var så nöjd med henne att jag tänkt prova några omhoppningssvängar, men det skulle jag inte ha gjort. Efter första hindret i omhoppningen, bad jag Fia vända snäft utan att jag själv var i balans. Detta resulterade i att Fia vände och jag for i backen. Det kändes jätte surt eftersom hon hoppat så bra. Mamma föreslog då att jag skulle efteranmäla mig till nästa klass, vilket jag också gjorde.

En meter kändes betydligt högre och ridbanan blev nu plötsligt väldigt liten. Jag red därför alldelles för långsamt. Fia var superduktig och hoppade i alla fall trots att klumpiga jag t5appade stigbyglarna efter halva banan. Vi kom runt på en väldigt långsam tid men vi var de enda som gick nolla. Vi blev därför etta i klassen och fick med oss ett par knallrosa benlindor hem och en blå-gulrosett :D

©Sara på alla bilder

Torsdagen den 31 maj var det dags för mig och fyra andra klasskompisar att avlägga yrkesprov för hästskötarexamen. Dagen började kl 8.00 på solna ridskola. Alla var jätte nervösa men det var inget som hindrade examinatorerna från att sätta oss på prov direkt. Dagen inleddes med ett prov i hästkunskap och det kändes som om det gick riktigt bra men när jag kom ut och pratade med de andra, insåg jag att jag missat mer än jag trott.

Det fortsatte i högt tempo så det var bara att skaka av sig det som varit. Ridningen gick helt okej och jag red exakt samma hästar som jag gjorde ett år tidigare då jag var där för ridlerdarutbildningens uttagning. det var roligt och det kändes som om det gick riktigt bra. Jag fick dessutom visa den första hästen jag red vid hand och han var väldigt lydig.

Efter detta var det dags för mitt stora orosmoment... longeringen. Det gick inte alls bra och jag var helt säker på att det var kört här. Trots det försökte jag hålla modet uppe och efter lite lunch var det dags för lindning, knoppning, utrustnings prov och foderprov. Detta gick ganska smärtfritt och det kändes som om jag hade koll på det mesta. Dagen var klar redan vid tre tiden trots att vi hunnit med så mycket.

Vi blev inkallade en och en för att prata med examinatorerna och de meddelade då att jag klarat provet med ett litet minus på longeringen. Dock vägdes detta upp av foderprovet som jag fått ett plus på. Lättnaden som spred sig i min kropp vid det här laget var underbar. LYCKA!!!

Bilden är från nätet då jag inte fotade något under dagen.

Söndagen efter att vi varit hemma med Fia åkte vi till Rörby och hoppade Fia lite inför den kommande klubbtävlingen. Det var andra gången jag hoppade henne vilket gjorde det extremt roligt! tack vare min kära syter dokumenterades det även.

©Sara


©Sara

©Sara

©Sara

©Sara

Jag och sara har länge haft en plan om att genomföra ett photoshoot på vår äng och tog oss friheten att göra det helgen efter att Fias behandling slutförts. Jag knoppade och lindade henne i stallet innan vi lastade och körde hem henne. Fia stod jättelugnt i transporten precis som vanligt, trots att det var orutinerade jag som satt vid ratten. När vi kom fram lastade vi ur och jag satt upp coh red på vår äng. Fia var väldigt fin och det kändes verkligen som sommar när jag red runt där. efter passet fick hon beta en massa och hon såg riktigt nöjd ut över att få ha fått komma hem till oss.

©Sara


©Sara


©Sara


©Lina


©Sara


©Sara

Den tredje maj råkade Fia ut för en olycka. Hon kom in från hagen med ett djupt sticksår, precis vid hasleden. Det såg till en början inte särskillt farligt ut eftersom hon inte var ett dugg allmänpåverkad, men när man tittade närmre insåg man att den låg farligt nära leden. Eftersom det var på kvällen denna observation gjordes kunde vi inte åka in med henne till ATG utan kunde bara åka hem och vänta på att morgondagen skulle komma.

Bilresan till stallet var fruktansvärt jobbig dagen där på, att inte veta hur hon mådde. När vi klev in genom stalldörren såg hon som tur var oförskämt glag och opåverkad ut. Vi lastade och var vid ATG kl 8 för att inte fördröja något. Som tur var kunde en veterinär titta på henne mellan sina telefonsamtal och hon konstaterade att Fia haft änglavakt. Fia var helt ohalt, dock kunde veterinären inte spola leden eftersom den var svullen. i stället tvättade hon såret med koksalt och la om ett "snögg" bandage. Innan vi åkte hem visade de även oss hur man gör när man ger penicillin intravenöst, då Fia skulle gå på en en vecka lång behandling.

Fia skötte sig exemplariskt på besöket och jag är så stolt över hur hon sedan utstod alla sprutstick jag utsatte henne för den kommande vecken. Hon stod blixt stilla och viste precis vad som gällde.

©Mamma - Fia på ATG

Under våren har det varit mycket i skolan och jag har därför lagt bloggen på hyllan för ett tag. Men nu, så här efter en vecka som arbetslös ska jag äntligen ta upp tråden igen.

sen sist är det mycket som hänt. Mamma har varit ute på lite fler tävlingar, Fia har varit skadad och jag har hunnit ta upp tråden och komma ut och börja tävla. Jag kommer därför att göra några tidsinställda inlägg under de kommande dagarna där jag berättar om min tid under den sista månaden på gymnasiet.

Tagen från nätet