De två första veckorna av sommaren spenderade jag tillsammans med en utav mina bästa vänner sysselsatt med att göra det roligaste jag vet från tidig morgon till sen kväll...  hålla RIDLÄGER!

 

Jag och Sara hade planerat väl för oss och efter flera år tillsammans har vi lärt känna varandras yrkesrutiner så pass att vi i bland bara behöver utbyta blickar eller konstigt förkortade ord för att förstå vad den andra tänker. Lite komiskt när jag tänker på hur det måste låta från utsidan, förmodligen helt obegripligt, men det är fantastiskt att vara i ett sånt samspel. Man skulle kunna jämföra det med de gånger då man rider och får en sån där wow-känsla av att kontakten mellan häst och människa funkar så bra.

 

Barnen under de två veckorna skötte sig fantastiskt och jag kan inte sluta farsineras över hur utväcklande det är att umgås med barn och få deras synvinkel på världen. Det är något man aldrig kommer att bli fullärd på, precis som med hästarna. Och det kanske är just därför som det blir så magiskt då man väver ihop dem två tillsammans vilket också gör varje ridlägervecka helt unik.

 

©Sara - En av ridskolans underbaraste hästar, Tink.

 

 

Den 14 juni var det dags igen för mig och Fia. Vi startade vår andra dressyrtävling som nu var en LB:1. Klassen ägde rum på kvällen och trots att jag blivit bättre på att kontrollera mina tävlingsnerver hade vi inte tillräckligt med is i magen för att lasta ut i rätt tidpunkt. Detta innebar att framridningen blev väldigt lång, trots att det var mycket skritt på långa tyglar. Det kanske var just det också som gjorde att det kändes så bra. Vi hade ingen stress och jag kunde i lugn och ro sitta och titta på de andra ekipagen samtidigt som jag kände igenom Fia. Jag tror faktiskt att hon aldrig varit så här trevlig att rida av de gånger jag ridit henne. UNDERBART!

 

Efter vad som kändes som tusen toalettbesök och en väldigt lång väntan var det äntligen dags för oss. Jag var lite orolig för dressyrstaketet, något som visade sig vara helt onödigt. Fia traskade på i sin egen värld, även om hon inte var lika fin och ridbar som på framridningen kändes hon lydig. Programmet känndes helt okej med några små missar. Jag kom även fram till att det är dags för mig att jobba upp konditionen så att jag orkar hela diagonalen på travökningen i framtiden.

 

Procenten slutade på 63,1, vilket jag är väldigt nöjd med.

 

 

 

© Sara på alla bilder

 

Som jag tidigare utlovat kommer nu filmen från då jag och Fia Debuterade på dressyrbanan.

 

 

Jag har under en längre tid varit frånvarande från den här sidan som ni säkert märkt, vilket också lett till att antalet besökare också sjunkit. Dock är det en liten skara trogna läsare kvar där ute och jag vill passa på och tacka just er.

 

Jag har bestämt mig för att ta mig själv i nackskinnet och sätta lite rullians på den här bloggen igen, jag hoppas att ni vill fortsätta föja med mig på min resa, med jobb i höst och nya tävlig och träningsmål.