Frihet
Tisdagen den 5 juni tog jag och min fina klass studenten efter tre år tillsammans. Dagen var en av de bästa i mitt liv, jag kommer därför aldrig kunna ge en exakt bild av hur den upplevdes för mig, men jag gör mitt bästa.
Dagen inleddes med uppstigning 04.30 för min del. Jag duchade och fixade i en och en halv timme och åt en rejäl frukost för att orka hålla igång hela dagen. För att fördriva den sista halvtimmen innan jag gick till tåget satte jag ihop några balånger till klasar för att sätta upp vid vår infart så att gästerna skulle hitta.
Efter flera dagar av mulet, regningt och ruggit väder lyste äntligen solen igen. Känslan som infann sig i min kropp när jag gick till tåget är obeskrivlig, den påminner om den där pirriga känslan i magen som brukar uppträda på en tävlingsmorgon. Det var nästan sorgligt att åka in till skolan då jag satt och tänkte på att det var sista gången jag skulle pendla till skolan.
Väl framme i Liljeholmen mötte jag upp fyra klasskompisar och vi gick gemensamt till skolan där vi bytte om, fick håret fixat och blev sminkade av några som går stylist-linjen. Alla var jättefina när det var dags för fotografering som dels skedde i ett klassrum men gruppbilden togs ute mot vattnet.
Detta följdes av att vi skrev i varandras mössor och lunch med lärarna där det hölls en massa tal om framtiden och det blev en sån där ledsamt glad stämning där det känns som om man ska börja gråta.'
Till sist var det utdelning av betyg och lärarna hade dessutom gjort en film om vår klass, jätteroligt att se. Skoldagen avslutades sedan med utspring där vi togs emot av familj och nära och kära. Detta var lycka och sorg på samma gång. I och med det här viste jag att jag aldrig mer skulle gå i den klassen jag gått i och inte heller träffa de människor jag lärt känna, varje dag som jag gjort tidigare samtidigt som jag var fri, inget mer plugg. Tårarna kom därför utan att jag hade minska chans att stoppa dem.
Vi fortsatte in i skolan och bytte om för att ge oss av till flaket, vilket var skit kul. vi åkte runt i stan io drygt två timmar. Jag var dyngsur, kall och stank öl men glad som aldrig förr. Pappa hämtade mig och Issa utanför skolan och körtde hem oss för en snabbduch innan det var dags för mottagning.
Vi blev drygt 50 personer här hemma och det var så himla kul att så många kunde komma. Vi hade gjort massor med mat men det blev ändå en hel del över som vi fått äta i en hel vecka efter. Jag fick massor av fina pressenter och av min mamma och pappa fick jag en rosa cykel. Den är jätte bra!
När alla gått hem satte jag mig i min säng med datorn i knät och chattade lite med Sara om dagen. När pappa hade kommit in vid halv två satt hopkurad i hörnet av sängen sovandes över datorn. Min dag var lång och jag hade upplevt så mycket att jag inte längre orkade hålla mig vaken. Trots att dagen tagit så på mig kan jag inte föreställa mig att den kunde blivit bättre, jag vill därför passa på att tacka alla som var med och förgyllde den.
Avslutningsvis vill jag tacka min klass för de tre år vi haft tillsammans, det har varit en resa som utkämpats med blod svett och tårar, men va roligt vi har haft på vägen, TACK!
©Sara på alla bilder
Dagen inleddes med uppstigning 04.30 för min del. Jag duchade och fixade i en och en halv timme och åt en rejäl frukost för att orka hålla igång hela dagen. För att fördriva den sista halvtimmen innan jag gick till tåget satte jag ihop några balånger till klasar för att sätta upp vid vår infart så att gästerna skulle hitta.
Efter flera dagar av mulet, regningt och ruggit väder lyste äntligen solen igen. Känslan som infann sig i min kropp när jag gick till tåget är obeskrivlig, den påminner om den där pirriga känslan i magen som brukar uppträda på en tävlingsmorgon. Det var nästan sorgligt att åka in till skolan då jag satt och tänkte på att det var sista gången jag skulle pendla till skolan.
Väl framme i Liljeholmen mötte jag upp fyra klasskompisar och vi gick gemensamt till skolan där vi bytte om, fick håret fixat och blev sminkade av några som går stylist-linjen. Alla var jättefina när det var dags för fotografering som dels skedde i ett klassrum men gruppbilden togs ute mot vattnet.
Detta följdes av att vi skrev i varandras mössor och lunch med lärarna där det hölls en massa tal om framtiden och det blev en sån där ledsamt glad stämning där det känns som om man ska börja gråta.'
Till sist var det utdelning av betyg och lärarna hade dessutom gjort en film om vår klass, jätteroligt att se. Skoldagen avslutades sedan med utspring där vi togs emot av familj och nära och kära. Detta var lycka och sorg på samma gång. I och med det här viste jag att jag aldrig mer skulle gå i den klassen jag gått i och inte heller träffa de människor jag lärt känna, varje dag som jag gjort tidigare samtidigt som jag var fri, inget mer plugg. Tårarna kom därför utan att jag hade minska chans att stoppa dem.
Vi fortsatte in i skolan och bytte om för att ge oss av till flaket, vilket var skit kul. vi åkte runt i stan io drygt två timmar. Jag var dyngsur, kall och stank öl men glad som aldrig förr. Pappa hämtade mig och Issa utanför skolan och körtde hem oss för en snabbduch innan det var dags för mottagning.
Vi blev drygt 50 personer här hemma och det var så himla kul att så många kunde komma. Vi hade gjort massor med mat men det blev ändå en hel del över som vi fått äta i en hel vecka efter. Jag fick massor av fina pressenter och av min mamma och pappa fick jag en rosa cykel. Den är jätte bra!
När alla gått hem satte jag mig i min säng med datorn i knät och chattade lite med Sara om dagen. När pappa hade kommit in vid halv två satt hopkurad i hörnet av sängen sovandes över datorn. Min dag var lång och jag hade upplevt så mycket att jag inte längre orkade hålla mig vaken. Trots att dagen tagit så på mig kan jag inte föreställa mig att den kunde blivit bättre, jag vill därför passa på att tacka alla som var med och förgyllde den.
Avslutningsvis vill jag tacka min klass för de tre år vi haft tillsammans, det har varit en resa som utkämpats med blod svett och tårar, men va roligt vi har haft på vägen, TACK!
©Sara på alla bilder
Kommentarer
Trackback
